Stadshusets krönikor

Josefine har ordet, vecka 14

Förutfattade meningar om kvinnor är inte bara förminskande – de är farliga

Som 25-årig tjej är jag den första att skriva under på att det fortfarande finns förlegade fördomar om kvinnor. Hade jag fått tusen spänn varje gång någon man, företrädesvis, under min tid som politiskt aktiv, ifrågasatt huruvida jag förstått, ogenerat snott mina resonemang eller i största allmänhet bemött mig med en ”lilla gumman”-attityd jag hade haft en kontantinsats.

Fördomar är naturliga för människan, inte sällan mentalt byggda på erfarenheter och verkligen inte alltid felaktiga – men sällan positiva. Fördomar mot kvinnor har historiskt handlat om att nedvärdera kvinnor. Alltifrån inbillad inkompetens i frågan om kvinnliga chefer till synen om kvinnlig oförmåga att röra sig i samhället utan att ha som främsta målsättning att sexuellt attrahera män. Effekterna av sådana fördomar har varit påtagliga, bristande representation eller misskreditering i våldtäktsmål.

Mycket har hänt. Världen blir bättre. Men ett annat slags nedvärderande av kvinnor har vuxit fram med farliga konsekvenser – fördomar rörande brottsligt aktiva kvinnor.

En av mina främsta ”guilty pleasures” är true crime.

En av mina främsta ”guilty pleasures” är true crime. Dokumentärer, poddar, tv-serier. Förhör mig på bristerna i Thomas Quick-utredningarna. Obduktionsrapporten i Mantorp-målet. Detaljerna i dubbelmordet i Linköping. Det finns något djupt skamligt i att uppskatta detta slags kapitalisering på fasansfulla dåd. Men en rökare känner i regel till hälsoriskerna.

Det rättsfall som fångat mitt intresse det senaste halvåret rör mordet på 21-åriga Tove i Vetlanda. Inte bara mitt kan konstateras – mediebevakningen har minst sagt varit omfattande. Det i sig är inget konstigt eller misogynt, utan får ses som en konsekvens av det extremt ovanliga i att två jämnåriga tjejkompisar begärs häktade, sedermera åtalade för mord.

För den som följde rapporteringen från förra veckans rättegång (eller för den som jobbar mer på min nivå och läst merparten av den tusentals sidor långa förundersökningen) kan se flera komponenter av hur fördomar om kvinnor konstrueras. Hur försvarsadvokaten försökt spela på det faktum att hennes tilltalade endast är en ”vanlig flicka” som hamnat i en icke-önskvärd situation. Hur attribut i rättssalen som uppsatt hår och rosa koftor tenderar att påverka intrycket av en tjej.

Det finns naturligtvis spaltmeter av seminariematerial att djupdyka i rörande medias porträttering av misstänkta gärningskvinnor – men den sammantagna beskrivningen vill jag ändå påstå handlar om antingen måla upp en psykiskt störd galning – ett måttlöst undantagsfall, eller en stackars tjej med otur. Nyanserna av att det finns till synes vanliga kvinnor med stort våldskapital, bristande impulskontroll eller vilja att tjäna snabba pengar – likt skalan av manliga gärningsmän – uteblir ofta.

Precis dessa tendenser finns inom gängkriminaliteten, vilket bland annat Noor Karim uppmärksammade i Aftonbladet nyligen. Polisen har länge talat om fenomenet ”gröna gummor”. Tjejer, ofta flickvänner till en början, som tar en alltmer aktiv roll i de kriminella nätverken. Medan killarna i sann könsstereotypisk anda avrättar varandra fraktar tjejerna varor, agerar lockbeten eller administrerar mycket av den kriminella verksamheten. Det finns flera signaler om att tjejer, inte sällan juristutbildade eller med andra ”resursstarka” och oskyldiga kännetecken, numer är en frekvent grupp som rekryteras.

Precis som kriminella gäng närmast rituellt nyttjat yngre gärningspersoner som fallit under straffrabatt kan tjejer nyttjas med vetskapen om den så kallade ”rosa lagboken”, där tjejer och kvinnor i regel döms lindrigare än män. Enda anledningen är att de är kvinnor och att vi har en uppfattning om kvinnor som inte stämmer överens med att vara aktivt kriminell, utstuderad och kylig.

Det är inte tillåtet att välja bort en kvinna på grund av hennes kön vid en anställningssituation. Antalet förutfattade meningar om kvinnor som sexualbrottsoffer har kraftigt minskat över tid. Med det sagt är inte längre konsekvenserna av fördomar om kvinnor bara kommentarer som skaver, utan att vi riskerar att se mellan fingrarna rörande alltmer centrala aktörer i den grövsta kriminaliteten landet någonsin skådat.

Eller för den delen rörande den ökning av rapporterade sexuella övergrepp de utsätts för under SiS-vistelser, i händelse av att deras brottsliga beteende eller dåliga umgänge uppdagats och de placerats för att undvika den kriminella miljön.

Kvinnor kan har vi skanderat i alla år. De flesta vet numer att kvinnor kan. Dessvärre kan de spela en aktiv roll i gängkriminaliteten, eller strypa en kompis, också.

Jimmy har ordet, vecka 10

Det går bra nu!

I opinionsmätningarna går Socialdemokraterna som det man förr, innan vi sabbade tågsystemet, kallade för tåget. Det finns en risk att vi når 40% till sommaren. Men det är förrädiskt. Risken är att rörelsen slutar blir benägen att förändras och utvecklas. Att förmåga att skapa politik och framförallt lyssna på folket försvagas.

Bra opinionssiffror kan fås på olika sätt. Genom att man själv är fenomenal i väljarnas ögon. Eller att ens politiska motståndare är en katastrof. I bästa fall genom båda. Dagens siffror är präglade av att den sida som förlorade valet ändå lyckats bilda regering och dessutom lyckats klanta till det i fråga efter fråga. Vår partiordförandes stora förtroende, att partiet ändå hållit sig i skinnet och gick skapligt i valet ligger till grund. Men den stora ökning beror på att den SD-styrda och moderatledda regeringen inte levererat på löften och ännu är klantiga.

Men tiden kommer att göra att en hel del faller i glömska. Beroende på hur mandatperioden, som är lång, utvecklas så kommer regeringen och SD inte kunna misslyckas sig igenom hela perioden. De kommer som alla regeringar ha tid på sig att planera för det sista året innan valet. Och socialdemokratin måste både granska och förklara hur dålig regeringen är. Men framförallt visa vad vi vill för att göra Sverige bättre för alla oss som lever i detta land. Driva regeringen framför sig, visa på splittring och skapa bättre politik som gillas av medborgarna.

Inga slappna av nu partikamrater. Nu ökar vi och jobbar ännu hårdare!

Jimmy har ordet, vecka 6

VI BEHÖVER PRATA MER OM POLITISK STYRNING
Jag har en tydlig känsla av att den politiska nivå successivt har fått flytta undan i vårt land. Visst fattar politiken besluten. Visar är politiken fortfarande ytterst ansvarig. Visst är politiken medborgarnas representanter in i byråkratin. Medborgarnas ögon, öron och mun. Men ändå är det något som skaver.

Och en kväll under VM i handboll slog det mig! Kanske är liknelsen lite trubbig. Men ändå! Jag kom på mig själv med att tro mig känna mig som en sådan där förbundskapten som står bredvid sitt lag som är ute på planen. Så nära där det verkligen händer, men ändå så långt borta. Att ses som mäktig, ha ansvaret men den där samtidiga maktlösheten.

Besluten och strategierna är lagda. Resurserna avsatta. Förberedelser och diskussioner gjorda. Nu ska det bara genomföras. Och just då hänger allt på dem som står på planen. Det är försent att göra några större förändringar. Det får bära eller brista.

Om det går vägen blir du hjälte. Förtjänt eller oförtjänt. Om det misslyckas för du i bästa fall behålla jobbet. Åtminstone ett tag till.

Lagar och regler. Jurister och strateger. Budgetramar och balanskrav. Opinioner, intressegrupper och röster från dem som har resurser att höras. Och sådär håller det på. Hindren är många att navigera mellan. Och så är det också på idrottsplanen och har alltid varit i politiken. Det är politikens uppgift att navigera mellan dessa hinder.

Men jag är rädd att vi successivt håller på att minska politikens manöverutrymmet utan att tänka på det och konsekvensen av det. Skapa fler och fler hinder. Men vem tjänar på det? Å ena sidan är dessa hinder och dess tröghet skyddsvallar mot helt galna beslut. Å andra sidan har medborgarna rätt att också välja sådana som fattar galna beslut.

Politiken bestämmer vad. Tjänstemännen hur. Så brukar det heta. Vem kom på det? Som om inte huret skulle ha någon påverkaren på medborgarna? Och hur ofta är det inte just huret som väcker medborgares intresse eller ilska?

Väldigt ofta är resan målet. Men där ska inte medborgarna via politiken vara med? Ändå sitter vi som beslutsfattare på hela ansvaret när det kommer till kritan.

Josefine har ordet, vecka 3

JAG FYLLDE 25 I VECKAN – I SLUTÄNDAN HANDLAR TRYGGHETSARBETET OM ATT FLER SKA GÖRA DETSAMMA

Min debutkrönika i nyhetsbrevet blir ett personligt nedslag, författad en vecka där jag både fyllt 25 och tillträtt i den nyinrättade rollen som kommunalråd med ansvar för trygghetsfrågor. Det är sunt att ibland reflektera över vilka erfarenheter som påverkar ens politiska övertygelse.

För er som inte känner mig växte jag upp i Brottsta. Ett område där de flesta inte behövde plocka bort mat från rullbandet men samtidigt letade extraprisvaror och där enstaka utlandssemestrar var lyx. Ett slags übermedelklass, en definition i en samtid där folk ogärna vill kännas vid att klyftorna växer och fattigdomen ökar. Som ett led i denna trygga tillvaro gick jag på Lundbyskolan. Där barn gick som i regel hade kreditvänliga borgenärer till föräldrar och där den främsta utbölingen kom från Strängnäs.

Vi måste framför allt orka fortsätta tro att förändring är möjlig.

En dag i femman kom Rizvan till min klass. Han hade mörka ögon, tom blick, typisk problembakgrund, läshuvud men koncentrationssvårigheter. Ansträngde sig först för att passa in men de utåtagerande sidorna satte snabbt stopp. Det var tydligt att de övriga killarna i klassen, som pratade sönder lektionerna och ibland slogs på rasterna, hade mött en överman. Lika tydligt att Rizvans beteende möttes med större ilska och frustration hos lärarna.

Att skolans personal inte stod rustad för att bemöta en kille med sådan trasig bakgrund, obefintligt stöd hemifrån och ett begynnande våldskapital. Att det mer eller mindre omedvetet växte fram en inställning av att en sådan kille troligen redan var förlorad – jämfört med resterande bråkiga killar som skulle mogna med tiden eller efter tillräckligt många utskällningar från sina föräldrar.

Rizvan gick i klassen i några månader. Efter sommarlovet 2010, när vi började sexan, kom han aldrig tillbaka. En månad senare kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Ett resultat av kanaliserad vrede gentemot sådana som Rizvan eller gentemot samhällets oförmåga att hantera sådana som honom.

När vi dagligen läser om gängkriminalitetens brutalitet är det svårt för många att inte drabbas av likgiltighet. Notiser om nya skottlossningar eller förundersökningar utan medverkande vittnen är sedan länge vardagsmat. För min generation är inte upplevelsen av skjutvapenvåld som fenomen något nytt. Vi har vuxit upp med detta. Där det är lättare att få tag på kokain än någon att bli kär i. Där de tidigare generationernas OBS-klassbarn som tittades snett på och kunde räknas på en hand nu motsvaras av unga killar med 9 000-kronorssneakers, status och från den jämnåriga omgivningen respekt eftersom magsår inte syns på utsidan.

Där vapentillgången är enormt utbredd och skjutningar ett sätt att lösa tillfälliga, emotionella konflikter som en del i vad som närmast kan beskrivas som ett slags subkulturell avtrubbning. Där romantiserandet av våld och hot, och då inte bara utfört av ungdomar i Fröslunda eller Årby, äter sig in allt längre i generation Z. Där de flesta av oss 90-talister i Eskilstuna varit bekant med någon som nu är mördad.

Min generation har inte upplevt att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Med dessa erfarenheter i ryggen, är jag oerhört målmedveten i arbetet med att leda Eskilstunas samlade trygghetsarbete framåt.

I veckan inrättade kommunstyrelsen den nya trygghetsberedningen. Den, liksom ett kommunalråd med uttalat ansvar, kommer inte bara kunna sätta ytterligare press och vara en nagel i ögat om någon får för sig att luta sig tillbaka, slå sig för bröstet eller gömma sig bakom felaktiga uppfattningar som sekretessregler. Den kommer kunna förse alla fullmäktigepartier med mer kunskap och insyn om hur vi faktiskt arbetar för att vända utvecklingen. Vilka insatser som dagligen görs för att rädda barn från kriminalitet, få redan belastade personer att lämna det kriminella livet, stärka närvaron och tilliten i våra segregerade stadsdelar och arbeta ännu närmare mellan skola, socialtjänst och polis.

Beredningen kommer också få en central roll i att utvärdera och långsiktigt följa åtgärder för att säkerställa att vi arbetar effektivt och resultatinriktad med de stora mängder skattepengar vi lägger på området. Likaså förankra i och största möjliga mån söka samsyn med fler partier om ytterligare nödvändiga åtgärder.

Vi måste framför allt orka fortsätta tro att förändring är möjlig. Orka hålla fast i utgångspunkten om en ljus människosyn, som alltid varit en särprägel för socialdemokratin – att livsförutsättningar aldrig ursäktar ett beteende, men kan förklara ett beteende och med denna kunskap söka överbrygga riskerna. Orka stå upp för inställningen att Eskilstuna inte kan fyllas på med ytterligare kriminellt belastade personer eller ökad segregation. Arbetet med att stävja gängkonstellationer, bygga en samhällsgemenskap utifrån gemensamma värden och normer, få fler i arbete och fånga upp en i större utsträckning krävande elevgrupp i skolan, kommer kräva vårt fokus i många år. Om det ser jag fram emot att få fortsätta samtalet med alla er partikamrater.

En gång sa Rizvan att han aldrig skulle bli 25. Då fattade jag inte vad han menade.

Jimmy Jansson har ordet, vecka 51

Nytt år nya tag!

Vi är nog många som är slitna efter en fantastisk valrörelse, ett starkt valresultat, förhandlingar och allt praktiskt som ska på plats för att bilda en ny majoritet.

Mitt i allt ska ju kommunen fortsatt styras och livet med familj, skjuts till träningar och livets pussel hanteras. Så lite jul och förhoppningsvis någon dags ledighet kommer att behövas för många av oss.

Men snart är det ett nytt år. Vi har redan börjat omsätta den politik vi mejslat fram ihop med vår koalitionspartner i praktisk handling.

Det är viktigt att inte Eskilstuna tappar tempo trots svåra tider. Sen kommer vi självklart att få ägna massor åt att åt att anpassa och parera vår omvärld. Regeringen skär i praktiken ner på resurserna till välfärden. Istället sänker den skatten för höginkomsttagare. Och på arbetsmarknadens område händer inget. De förstår nog inte vad som komma skall. Men i kommunerna ser och vet vi.

Det blir en spännande tid med möjligheter och utmaningar framåt. Vi klarar av det med. Men nu tar vi jul.

God jul och gott nytt år!