Stadshusets krönikor

Välkommen! Här kommer du kunna läsa krönikor från Stadshuset i NYHET(S)BREVET. Med tiden fylls sidan på varpå du hittar de äldre krönikorna genom att scrolla nedåt. Trevlig läsning!

Josefine har ordet, vecka 3

JAG FYLLDE 25 I VECKAN – I SLUTÄNDAN HANDLAR TRYGGHETSARBETET OM ATT FLER SKA GÖRA DETSAMMA

Min debutkrönika i nyhetsbrevet blir ett personligt nedslag, författad en vecka där jag både fyllt 25 och tillträtt i den nyinrättade rollen som kommunalråd med ansvar för trygghetsfrågor. Det är sunt att ibland reflektera över vilka erfarenheter som påverkar ens politiska övertygelse.

För er som inte känner mig växte jag upp i Brottsta. Ett område där de flesta inte behövde plocka bort mat från rullbandet men samtidigt letade extraprisvaror och där enstaka utlandssemestrar var lyx. Ett slags übermedelklass, en definition i en samtid där folk ogärna vill kännas vid att klyftorna växer och fattigdomen ökar. Som ett led i denna trygga tillvaro gick jag på Lundbyskolan. Där barn gick som i regel hade kreditvänliga borgenärer till föräldrar och där den främsta utbölingen kom från Strängnäs.

Vi måste framför allt orka fortsätta tro att förändring är möjlig.

En dag i femman kom Rizvan till min klass. Han hade mörka ögon, tom blick, typisk problembakgrund, läshuvud men koncentrationssvårigheter. Ansträngde sig först för att passa in men de utåtagerande sidorna satte snabbt stopp. Det var tydligt att de övriga killarna i klassen, som pratade sönder lektionerna och ibland slogs på rasterna, hade mött en överman. Lika tydligt att Rizvans beteende möttes med större ilska och frustration hos lärarna.

Att skolans personal inte stod rustad för att bemöta en kille med sådan trasig bakgrund, obefintligt stöd hemifrån och ett begynnande våldskapital. Att det mer eller mindre omedvetet växte fram en inställning av att en sådan kille troligen redan var förlorad – jämfört med resterande bråkiga killar som skulle mogna med tiden eller efter tillräckligt många utskällningar från sina föräldrar.

Rizvan gick i klassen i några månader. Efter sommarlovet 2010, när vi började sexan, kom han aldrig tillbaka. En månad senare kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Ett resultat av kanaliserad vrede gentemot sådana som Rizvan eller gentemot samhällets oförmåga att hantera sådana som honom.

När vi dagligen läser om gängkriminalitetens brutalitet är det svårt för många att inte drabbas av likgiltighet. Notiser om nya skottlossningar eller förundersökningar utan medverkande vittnen är sedan länge vardagsmat. För min generation är inte upplevelsen av skjutvapenvåld som fenomen något nytt. Vi har vuxit upp med detta. Där det är lättare att få tag på kokain än någon att bli kär i. Där de tidigare generationernas OBS-klassbarn som tittades snett på och kunde räknas på en hand nu motsvaras av unga killar med 9 000-kronorssneakers, status och från den jämnåriga omgivningen respekt eftersom magsår inte syns på utsidan.

Där vapentillgången är enormt utbredd och skjutningar ett sätt att lösa tillfälliga, emotionella konflikter som en del i vad som närmast kan beskrivas som ett slags subkulturell avtrubbning. Där romantiserandet av våld och hot, och då inte bara utfört av ungdomar i Fröslunda eller Årby, äter sig in allt längre i generation Z. Där de flesta av oss 90-talister i Eskilstuna varit bekant med någon som nu är mördad.

Min generation har inte upplevt att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Med dessa erfarenheter i ryggen, är jag oerhört målmedveten i arbetet med att leda Eskilstunas samlade trygghetsarbete framåt.

I veckan inrättade kommunstyrelsen den nya trygghetsberedningen. Den, liksom ett kommunalråd med uttalat ansvar, kommer inte bara kunna sätta ytterligare press och vara en nagel i ögat om någon får för sig att luta sig tillbaka, slå sig för bröstet eller gömma sig bakom felaktiga uppfattningar som sekretessregler. Den kommer kunna förse alla fullmäktigepartier med mer kunskap och insyn om hur vi faktiskt arbetar för att vända utvecklingen. Vilka insatser som dagligen görs för att rädda barn från kriminalitet, få redan belastade personer att lämna det kriminella livet, stärka närvaron och tilliten i våra segregerade stadsdelar och arbeta ännu närmare mellan skola, socialtjänst och polis.

Beredningen kommer också få en central roll i att utvärdera och långsiktigt följa åtgärder för att säkerställa att vi arbetar effektivt och resultatinriktad med de stora mängder skattepengar vi lägger på området. Likaså förankra i och största möjliga mån söka samsyn med fler partier om ytterligare nödvändiga åtgärder.

Vi måste framför allt orka fortsätta tro att förändring är möjlig. Orka hålla fast i utgångspunkten om en ljus människosyn, som alltid varit en särprägel för socialdemokratin – att livsförutsättningar aldrig ursäktar ett beteende, men kan förklara ett beteende och med denna kunskap söka överbrygga riskerna. Orka stå upp för inställningen att Eskilstuna inte kan fyllas på med ytterligare kriminellt belastade personer eller ökad segregation. Arbetet med att stävja gängkonstellationer, bygga en samhällsgemenskap utifrån gemensamma värden och normer, få fler i arbete och fånga upp en i större utsträckning krävande elevgrupp i skolan, kommer kräva vårt fokus i många år. Om det ser jag fram emot att få fortsätta samtalet med alla er partikamrater.

En gång sa Rizvan att han aldrig skulle bli 25. Då fattade jag inte vad han menade.

Jimmy Jansson har ordet, vecka 51

Nytt år nya tag!

Vi är nog många som är slitna efter en fantastisk valrörelse, ett starkt valresultat, förhandlingar och allt praktiskt som ska på plats för att bilda en ny majoritet.

Mitt i allt ska ju kommunen fortsatt styras och livet med familj, skjuts till träningar och livets pussel hanteras. Så lite jul och förhoppningsvis någon dags ledighet kommer att behövas för många av oss.

Men snart är det ett nytt år. Vi har redan börjat omsätta den politik vi mejslat fram ihop med vår koalitionspartner i praktisk handling.

Det är viktigt att inte Eskilstuna tappar tempo trots svåra tider. Sen kommer vi självklart att få ägna massor åt att åt att anpassa och parera vår omvärld. Regeringen skär i praktiken ner på resurserna till välfärden. Istället sänker den skatten för höginkomsttagare. Och på arbetsmarknadens område händer inget. De förstår nog inte vad som komma skall. Men i kommunerna ser och vet vi.

Det blir en spännande tid med möjligheter och utmaningar framåt. Vi klarar av det med. Men nu tar vi jul.

God jul och gott nytt år!

facebook Twitter Email