Öppet brev gällande systemfel som motverkar integration
Vad gäller oegentligheterna är det primärt kommunens sak att arbeta med dessa lokalt. Att ni (den av regeringen tillsatta parlamentariska kommittén med uppdrag att utreda den framtida svenska migrationspolitiken) har kännedom om detta är nödvändigt, för det är något kommuner måste prioritera resurser till och riksdagens givna ramverk påverkar detta.
- Vi har reviderat och snävat in våra riktlinjer så mycket som lagstiftningen tillåter.
- Vi har infört stopp för att hyra i allmännyttan i vissa stadsdelar om du uppbär försörjningsstöd eller etableringsersättning.
- Vi avser att undantaga hela kommunens geografiska område från att bo i, i enlighet med EBO (lagen om eget boende).
- Vi digitaliserar för att frigöra resurser till handledning och stöd, vi jagar fusk och oegentligheter på bostadsmarknaden.
- Polisens resurser och lagstiftningen gör detta till en komplex utmaning. Att anställa medarbetare som jagar fusk är nödvändigt men en trist prioritering.
Ändå ökar våra kostnader för försörjningsstöd. Vi ställer hopp till att våra åtgärder kommer att ge effekt. Men vi kan inte veta hur stor effekten blir i relation till det inflöde som är. Detta i en tid när kommunen behöver resurser till mer än detta. Givetvis finns en koppling till hur personer med olika typer av stöd fördelas över landets kommuner och hur stort antalet i sig är i relation till hur våra välfärdssystem är utformade.
Eskilstunas arbetsmarknad växer. Företagen gör ett fantastiskt jobb och det offentliga anställer där många nyanlända ändå arbetar. Men det räcker inte nu när inflödet av outbildad arbetskraft är betydligt större än framväxten av tillgängliga jobb. Vi lägger omfattande resurser på arbetsmarknadspolitik, trots att staten primärt bär ansvaret. Men kommunens resurser räcker inte till för de behov som finns. Vårt samarbete med arbetsförmedlingen är gott, men den verksamheten är skadskjuten. Tidpunkten för nedrustning är extremt illa vald när anhöriginvandringen är stor och människor går allt för ofta från etableringsfasen till försörjningsstöd och fastnar där. Nyanlända och deras anhöriga är allt oftare allt längre bort från ett eventuellt möjligt inträde på arbetsmarknaden med rimliga resurser och tid. Landet man kommer ifrån, dess struktur, och den utbildning man har påverkar möjligheterna. Det visar inte minst studier från IFAU (Institutet För Arbete och Utbildning).
Försäkringskassan utförsäkrar människor och arbetsförmedlingens resurser för insatser sjunker samtidigt. Etableringsfasen, det idag statliga, första och särskilda spåret för nyanlända är orealistiskt kort. Allt för få kommer i jobb på två år och kommunalt ekonomiskt bistånd blir ofta ett faktum.
Vi verkar med en socialtjänstlag från början av 1980-talet där socialbidrag sågs som en tillfällig lösning för några få. Idag är inte sällan ekonomiskt bistånd att likställa med en permanent lösning för tusentals. Kanske omkullkastar detta inte kommuners eller Sveriges ekonomi på totalen. Men det underlättar inte och det är kännbart i många kommuner när resurser behövs till annat. Intentionen med socialtjänstlagen landar snett när en lag som ska hjälpa istället blir till inlåsning . I synnerhet för nyanlända, speciellt för kvinnor och barn, som allt för ofta efter endast två år riskerar att fastna i bidragsberoende. Dessa människor borde inte hamna där med en fungerande integrationspolitik.
Vi ser ett systemfel som skapar orättvisor.
Vi ser ett systemfel som skapar orättvisor. Det är uppenbart att inlåsningseffekterna är stora. Människor fastnar i bidrag, i parallella samhällen och i brist på svenska språket när egen inkomst från jobb inte alltid är en nödvändig drivkraft. Inte minst för kvinnor och barn. En framtida stor grupp fattigpensionärer med fortsatt behov av bidrag, som då inte ens arbetat ihop till den egna pensionen, skapas.
Vi ser dessutom förekomst av ”konsulter” som säljer tjänster och navigerar i välfärdssystemet mot betalning. Skenskilsmässor för att maximera ersättningar och bostäder och oegentligheter med hyreskontrakt är förekommande. Det växer fram drivkrafter för detta när problematiken är tillräcklig omfattande i antal personer som berörs.
Det är provocerande för den som ställt sitt hopp till värderingar om plikt och rätt, som arbetar och betalar skatt, utrikesfödd eller inrikesfödd. Detta skadar den välfärdsstat vi vill värna och det samhällskontrakt vi vill att människor ska ställa upp på och känna tillit till. När människor som arbetat hela sitt liv kan få ut orealistiskt låga pensioner, inte ens kan drömma om att hyra en nyproducerad hyresrätt eller när arbetande människors inkomster ibland inte kommer upp i vad som kan fås i ekonomiskt bistånd är något fel. Möjligheten att motivera och lotsa människor i arbete blir påtagligt svårare.
En grundläggande princip för ett land och en välfärd byggt på arbete och ansvar borde väl vara att det högsta och tillfälliga stöd som går att få, aldrig kan vara högre än vad den lägsta kollektivavtalade lönen ger. Detta får inte blandas ihop med försäkringar som baseras på inkomst.
Dessutom måste det ju vara en tillfällig och inte en nära nog permanent lösning. Ju mer permanent något blir, desto mer måste detta samband kunna diskuteras. En kortare period kan säkert motivera ett högre stöd för att lindra skada. Är det inte bara då tillit och legitimitet för samhällskontraktet kan skapas?
Idag finns den statliga och tvååriga etableringsfasen som ett första spår innan socialtjänsten träder in i avsaknad av inkomst. Kan det utvecklas, göras mer obligatorisk, förlängas och fyllas med mer krav och möjligheter? Målet måste ju vara att nyanlända ska komma i arbete och inte fastna i bidrag. Det är stigmatiserande och tar resurser från övriga uppdrag de tungt belastade socialtjänsterna har. Resurser som behövs för att stötta människor i enlighet med lagen men där samhället idag faktiskt inte alltid lyckas. En del förespråkar att staten tar ansvar och kostnaderna för försörjningsstöd. Enklast vore kanske att staten tar fullt ansvar för den migrationspolitik den för och skapar incitament för sig själv och dem det berör genom att etableringsfasen med ersättning för levnadsomkostnader råder tills någon faktiskt är etablerad med egen inkomst? Med full ekonomisk kompensation för utbildningsinsatser till kommunerna om dessa ska fortsätta ta den delen av uppdraget. Vi gör inte anspråk på någon särskild lösning, det överlämnar vi till Sveriges riksdag.
Utformningen av ersättningssystemen måste kunna diskuteras. Vi vill vara tydliga med att det som ovan beskrivits är ett systemfel. Vi skuldbelägger inte människor. Det faller på politiken att sätta ramar och regler för vad som skall vara möjligt. Vi anser att ersättningssystemen måste ses över så att inlåsningseffekterna tas bort. En översyn av den orättvisa arbetskraftsinvandringen är också nödvändig.
Vi önskar att den parlamentariska kommittén tar dessa perspektiv i beaktande.
Socialdemokraterna i Eskilstuna med dess fullmäktigegrupp
ANN-SOFIE WÅGSTRÖM
Ordförande i Eskilstuna arbetarekommun
JIMMY JANSSON
Gruppledare för den socialdemokratiska fullmäktigegruppen och kommunstyrelseordförande.
Brevet har skickats till den av regeringen tillsatta parlamentariska kommittén med uppdrag att utreda den framtida svenska migrationspolitiken.
Senast uppdaterad: fredag 6 mars 2020
